En nypa beprövad teknik, en nypa klassiska kunskaper – och några matskedar omsorg och noggrannhet. Konstigare än så är ofta inte recepten för det hållbara byggandet.
Man talar idag om flera sorters energieffektiva byggnader: Passivhus, lågenergihus och nollenergihus är bara några av begreppen. Definitionerna är inte helt solklara, men alla står för byggnader med en ytterst liten energitillförsel, eller ingen alls. I regel bygger ett passivhus på att byggnaden själv kan ta vara på såväl solvärmen utifrån som på den spillvärme som uppstår i elektriska apparater och armaturer. Värt att notera är också invånarna själva: en människa i vila avger hela tiden runt 100 W i form av kroppstempererad värme. Lite förenklat kan man säga att de flesta ordinära bostadshus idag har en energianvändning på mellan 100 och 150 kWh per kvadratmeter och år. Byggreglerna säger att nybyggda hus i mellersta Sverige ska använda högst 110 kWh, men ett välgjort lågenergihus kanske klarar sig på 35-40 kWh. Eller noll, om ambitionsnivån är hög. – Man kan göra på flera olika sätt, men i regel är den här typen av byggnader extremt välisolerade men också ytterst täta mot luftläckage, säger Jens Beiron, lärare i miljö- och energiteknik vid Karlstads universitet. Det innebär förstås att man måste vara mycket noga med ventilationen så att det inte uppstår fuktproblem eller dålig luft. I regel använder man värmeväxlare för att ta vara på
den utgående värmen. I skolor till exempel, där ventilationsbehoven varierar kraftigt över dygnet, har man ofta en reglering som anpassar ventilationen efter behovet. Vidare undviker man köldbryggor i form av balkongplattor. Balkongerna kan ofta monteras utanpå byggnaden och utan att vara i kontakt med stommen. Inomhus skapar man gärna en luftspalt mellan det innersta väggskiktet och tätskiktet, så att en hyresgäst ska kunna slå en spik i väggen utan att skada tätskiktet. – Egentligen är det inte särskilt konstigt, utan bygger på beprövat kunnande och välkänd
