Visst är det något av ödets ironi att den byggnad som en gång uppfördes för att manifestera den norska oljeindustrins mäktighet numera är ett paradexempel på framtidens energiregim – med förnybara energikällor som en självklar bas, men med så avancerad effektivisering att de knappt behövs.
Det är precis vad som skett i Sandvika, mellan Oslo och Drammen. Precis där de stora vägarna mot Kristiansand och Bergen delar upp sig ligger ett kontorskomplex i ett bedövande vackert läge intill Oslofjorden. Där härskade förut, som sagt, den norska oljeindustrins största och stöddigaste företag. Idag är konsultfirman Asplan Viak en av hyresgästerna, och samma firma har drivit en omvandlingsprocess som lett till att kontorskomplexet som sådant kommer att leverera mer energi till omvärlden än vad det själv tar i anspråk. I alla fall räknat över den förväntade livslängden på 60 år. Då är alla energikostnader för att framställa byggmaterialen, och för byggprocessen, medräknade.
Huset är en provkarta på både fiffiga och eleganta lösningar för minimal resursanvändning. Varenda detalj har man räknat på för att kunna räkna hem ekvationen. Uppvärmningen sker med hjälp av energibrunnar och den el som krävs för att driva pumparna alstras i överflöd av solcellerna på byggnadens tak. Det är just överflödet som gör att beräkningen går ihop – på sikt.
Dessutom är byggnaden vacker och spännande. Innanför det brutalistiska skalet har man skapat mjukt utformade kontorslandskap med böljande linjer.
Sandvika blev det första stoppet på vår tvådagars studieresa i Norge. Vi fortsatte med ett ”must-do-stop” på Oslo-operan, som händelsevis ritats av samma Snöhetta som deltagit i renoveringen av kontorshusen i Sandvika. Därefter drog vi till skogs, till den lilla landsbygdskommunen Hurdal, belägen strax norr om Gardermoen.
Hurdal har inte fullt 3 000 invånare men en inflyttning på över tre procent per år. Närheten till Gardermoen och till centrala Oslo är sannolikt bidragande skäl. Och många oslobor söker sig till lugnare och mer naturnära bomiljöoer. Hurdal kommune har därför avancerade planer för sin tillväxt, och menar att den antingen måste ske i hållbar riktning eller inte alls. Därför väljer man att mycket strategiskt bygga ett bycentrum och har visionen att kunna skapa ett gemytligt litet samhälle där ett basutbud av service ska kunna finnas på gångavstånd – inklusive bussen till den stora världen. I Hurdal bygger man också en ”ökolandsby” med hus i sunda material och goda energiprestanda, men också med ett visst inslag av egna odlingar och annan självförsörjning.
Ett tjugotal personer från föreningens medlemsföretag, men också några privatpersoner, deltog i resan som alltså spände över såväl storstadens puls som landsbygdens idyll. Det blev många värdefulla samtal i bussen och vid måltiderna, och min förhoppning är att resan inte bara gav erfarenheter, insikter och inspiration utan också värdefulla kontakter som kommer till användning när vi framöver strävar vidare för att bygga ett riktigt hållbart Värmland.
Se fler bilder från resan: Bilder från Osloresan